Du sitter bredvid mig på en parkbänk. Klockan är för mycket och hela parken ligger mörk. Jag drar in mina kalla händer under skinnjackans ärmar. Jag har velat kyssa dig länge nu. Vill starta om. Glömma skiten som ständigt spolar upp mig på land. Vill kyssa någon ny. Vill kyssa dig.
Men istället drar jag bara jackan närmare. Vågar inte. Säger bara att det är kallt. Säger att nu får det fan ta och bli sommar snart för den här hösten orkar jag faktiskt –
Du kysser mig.
Trycker dina läppar mot mina. Du kysser bra. Lägger din hand mot min nacke och kysser mig igen. Så jag kysser dig tillbaka. Dina läppar smakar nya och du sitter nära nu.
Men det är fel läppar.
Du är snäll. Omtänksam och skrattar ofta. Lagar god mat och kramar bara så där nära. Och jag hatar mig själv för att jag tänker det. Men det är inte dina läppar jag vill ha.
