En flera år gammal text som ni som läst bloggen länge kanske känner igen. För alla som haft ont i hjärtat och för alla som klarat sig ur det. I det nya numret, i butik från och med 12 juli, finns min nya krönika att köpa i butik.
Jag sitter i porten utanför min lägenhet. I ena hörnet ligger ett tillknycklat paket Marlboro och jag tar upp det för att se om det finns någon cigg kvar. Inte för att jag röker någonsin, egentligen. Men för att allt gått och helvete och då kan väl jag också göra det.
Under de tunna strumpbyxorna lyser huden som blivit röd av kylan igenom. Det trycker över hela huvudet och jag tar ett stort långsamt andetag för att lugna gråten som skaver i halsen. Lutar mig mot väggen och väntar in den kalla stöten från glasskivan som täcker nästan hela dörren. Knäna drar jag upp till näsan. Stirrar på den lilla maskan i strumpbyxorna som växt under kvällen. Drar håret bakom öronen och lägger huvudet mot mina knän. Låter det vila där. Bara finnas där.
Sen stänger jag ögonen och ser dig.
Det är mörkt och svettigt inne i lokalen där vi står men det är omöjligt att tappa dig med blicken. Vi står på ett dansgolv. Där har vi stått tusen gånger tidigare och varje gång har det varit lika trångt som det är precis nu. Det blir svårt att stå helt stilla utan att bli knuffad av de som hoppar upp och ner till musiken. Skorna klibbar fast i golvet som är blött av billig öl. Men jag ser dig. Hela tiden ser jag dig. Du står där, rakt framför mig. Men du kollar inte på mig.
Du kollar på henne.
Det går en sommar. En utan dig.
Jag klipper av håret, hånglar naken på en fönsterbräda i ett öppet fönster och gråter varje kväll i trettiosex dagar. Ligger med en annan kille mycket äldre än mig och tvingar mig själv att le tills det är på riktigt. Jag tänkte fortfarande på dig varje dag. Men tillslut gör det inte lika ont att säga ditt namn eller se dig le på en bild.
Jag gick vidare. Trots alla gånger jag tänkt att det här är ju ta mig fan helt omöjligt. Vetat att det var över för mig nu. Att det inte fanns någon väg tillbaka. Men så kom det en dag. Inblandad i alla de där förjävliga dagarna du vägrade lämna mina tankar. Som du inte fanns där längre.
Till en början var det bara kortare stunder. Ni vet precis innan man vaknar ordentligt och man inte riktigt vet vart man är eller vilken sida av sängen man sover på. Några sekunder där på morgonen som fick mig att hoppas att det kanske inte var över för mig ändå.
Sen blev de där mornarna mer som dagar. Jag glömde dig ibland när jag skulle låsa dörren eller solade ansiktet på en lunchrast. Jag glömde dig när jag handlade och när jag åt middag.
Den här texten är till er som inte är där ännu. För er som inte glömt ännu. Inte lyckats släppa. Fortsätt. Fortsätt ändå. Trots att allt känns rakt igenom skit och helt jävla helvetes äckligt. Böj dig ner. Hitta de där tusentals bitarna av dig själv som du tappat någonstans på vägen. Gå i kras också om det behövs. Bryt ihop. Men fortsätt. Så ska du se att hens namn inte kommer vara mer än något du brukade skriva ett hjärta efter i mobilen. Och fyfan. Hen hade säkert ett jättefult namn så lika bra att ni inte är något längre.
Du förtjänar någon med ett bättre namn.
Nu finns ett nytt nummer av SOLO ute i butik med min senaste krönika så spring och köp! Här kan du även hitta gamla krönikor och texter jag skrivit.
