Annons


KRÖNIKA: ”Klockan 03:50 ringer du och frågar om min portkod”


Skärmavbild 2016-05-26 kl. 14.22.47

Den här texten är en blandning av två olika tillfällen. En liten kärleksförklaring på hur det kan kännas när man vet att man fastnat för djupt och livrädd inser att ens hjärta ligger i någon annans händer.

Annons

Läs min krönika i förra numret av tidningen SOLO här nedan. Ett nytt nummer, med Nicole Falciani på omslaget, finns nu ute i butik med en ny text av mig.

cfdde8b0fabcf05c9dd49b3929928e61

b1731efe5312118ca5074fe0dbd11af6

cb501c3024d0902c456207cd5466618d

Vi har inte hörts på hela dagen. Det är kväll och jag saknar dig i detalj. Hur din röst låter när du ska säga något viktigt och hur du ibland när du somnat lutar din kind mot min. Saknar dig i din gröna tröja jag alltid sover i när du tar allt täcke i sömnen och hur jag hatar att du spolar fram i filmer när scenerna är för långa. Hur du trycker dig närmre när du redan är nära och det där sättet du svarar på i telefon.

Jag sitter i trappan upp till köket. Det drar kall luft från ytterdörren så jag låter jackan vara på. Håret som är för kort att nå till tofsen hänger i stripor vid sidan av min panna efter att ha gått hela Karlavägen hem utan paraply. Den fuskade pälsen på jackan jag köpt för en hundring någon gång ligger slickad mot tyget när jag slänger nycklarna på bänken där bredvid. Värmer fingrarna emot varandra och tofsen drar jag bort så håret faller bak mot ryggen och jag fångar upp det igen för att lägga det på sidan av axeln. Vet vad jag vill göra, eller måste. Så hittar på en ursäkt om att jag nog borde kolla klockan och inser hur patetisk jag är som tänker att tänker jag tillräckligt ordentligt på ditt namn kommer det stå där på displayen.

Hämtar väskan jag köpt för längesen men använder hela tiden och ställer den bredvid mig på trappsteget längst ner. Fingrarna är iskalla. Jag kniper dem mot handflatorna så hårt jag kan för att försäkra mig om att känseln fortfarande finns kvar. Rotar i facket som inte går att stänga längst fram för där har dragkedjan fastnat för längesen och drar upp mobilen. Den sprack den där gången vi skulle hem till dig och nu får man skriva lite på måfå för halva skärmen går det inte att se på. Sprickorna lämnar små flisor på mina fingertoppar när jag drar upp mobilen och jag tänker ditt namn så högt jag kan.

Inget. Bara klockan som visar 22:47. Spelar oberörd och tappar nog varje bit av mig själv där någonstans lutandes mot trappstegen.

Du är i din stad som ligger två timmar bort med tåg och jag vet att du är på en fest någonstans så jag slår inte ditt nummer. Tänker att jag vill att du hör av dig. Rädd för att tidigare ord kanske inte gills längre och beroende av nya. Vill att du ska tänka på mig när du tar på sig skorna en måndagsmorgon eller när någon säger något du skrattar åt. När du tar bussen eller kollar mobilen. Då, och hela tiden, vill jag att du tänker på mig. Som jag med dig. Låser upp mobilen och funderar på om jag ska skriva. Men vill inte störa så istället dricker jag gammalt lådvin någon glömt sen en förfest vid jul och somnar i tröjan som luktar som dig.

Sen ringer du full 03:50 och frågar vad min portkod är för du tog nattåget till Stockholm efter klubben och nu vill du komma in.

Skärmavbild 2016-05-26 kl. 14.43.28

Nu finns ett nytt nummer av SOLO ute i butik med min senaste krönika så spring och köp! Här kan du även hitta gamla krönikor och texter jag skrivit.






Laddar