Det här är texten jag skrev nitton år gammal i ett litet skrivhäften jag köpt utanför matbutiken i Mörby för 19 kronor. Idag, tre år senare, finns den tryckt på glansigt papper i precis samma matbutik och det är inte längre dig jag tänker på när jag ler.Här är min första krönika i tidningen SOLO.
Minus fem grader och med dig i telefon. Drar knäna upp mot hakan så långt det går och pressar pannan mot det kalla hallgolvet. Jag har skorna på fortfarande som lämnat en pöl av smält snö där jag ligger, halv två en lördagsnatt i mitten av februari, och går sönder för dig.
Du har precis sagt att du inte vet vad du ska säga. Att det gör ont för dig med och att du inte hörs med henne längre. Att det bara hände och nu vet du inte riktigt hur man somnar om natten utan värmen från min kropp mot din.
Jag säger ingenting. Bara lyssnar på när du andas i några minuter. Vågar inte röra mig ur fläcken och kan inte säga nåt för jag vet att rösten inte bär. Drar knäna ännu närmre så de nästan nuddar hakan och gräver ner mitt ansikte där. Det är fortfarande tyst. Du väntar på att jag ska säga något. Säkert på att jag ska skrika eller be dig att dra åt helvete. Istället sväljer jag, blundar och säger hejdå. Ett tyst fjuttigt jävla patetiskt hejdå. Sen är det över. Du och jag är över.
Det går fyra veckor och två dagar.
Det är en onsdag och har regnat hela dagen. Klockan blir sent och jag ångrar att jag valt kjol när det isar genom de tunna strumpbyxorna.
Hade inte tänkt på dig på hela dagen. Istället hade jag blivit kysst av en kille mycket äldre än dig i en lägenhet på Södermalm med högt i tak och sådär perfekt vita lakan som mest bara finns på hotell.
Går snabbare nu för att slippa kylan. Har på ficklampan i mobilen för att se vart jag går och kommer tillslut fram till tunnelbanestationen. Fryser fortfarande så drar skinnjackan närmare kroppen och springer ner för rulltrappan som inte fungerat på hela veckan. Kommer ner på perrongen och tar ett snabbt kliv in i vagnen som ska mot Mörby Centrum.
Tittar runt efter en plats att sitta på och ser dig. I skjortan jag gav dig i julklapp och den där väskan du alltid haft som jag aldrig vågat säga är ful. Du som hatar färgen grönt och bara badar om det är utomlands. Du som alltid får ta fem över bussen för den två minuter i hinner du aldrig till. Du som låg med en annan och sen gick hem för att somna bredvid mig.
Du sitter där. Två säten bort. Tvåhundra knivar i bröstkorgen och utan luft vänder jag ryggen mot. Sen går de hundrafyrtio sekunderna till nästa stopp långsammast i världen och jag håller handen så hårt runt den gula stolpen att fingrarna färgas röda.
Tusen gånger har jag tänkt på det här ögonblicket. När jag ska träffa dig för första gången efter det slutat vara vi. Gått igenom det om och om igen i huvudet. Vad jag skulle säga. Hur det skulle låta och hur du skulle må som skit och ångra alltihopa. Hur jag önskar att jag kunnat kalla dig en fitta men att du varken har djupet eller värmen.
Men jag står kvar med ryggen vänd mot din. Sen öppnas dörrarna och tåget stannar. Känner för första gången hur jag vill vara utan dig, komma bort från dig och glömma dig. Kliver av tåget trots att det inte är min station och hör hur dörrarna stängs bakom mig och hur tåget åker iväg. Andas ut och bestämmer mig för att närmre än två säten bort på tunnelbanan kommer du mig aldrig igen.
Min sida i tidningen. Känns väldigt stort att få vara med i en så fin och klok tidning. Det här numret, som är nummer 3, finns kvar i butik några dagar till. Och nästa nummer kommer precis därefter och har också en text av mig i sig. Köp den gärna och gör mig varm i hjärtis.
Här kan du läsa fler av mina texter under kategorin kärlek.
