Jag hade klippt av mig det långa håret, haft någon overklig jävla sommarflirt med typ den sexigaste som råkade vara mycket äldre men är så fucking snygg att jag sket i det. Halsade i mig mer öl och sprit än någonsin förut, hånglade naken på fönsterbrädan i ett öppet fönster och tvingade mig själv att le tills det var på riktigt. Jag tänkte fortfarande på dig varje dag. Men tillslut gjorde det inte lika ont att säga ditt namn eller se dig le på en bild.
Jag gick vidare. Trots alla gånger jag tänkt att det här är ju ta mig fan helt omöjligt. Vetat att det var över för mig nu. Att det inte fanns någon väg tillbaka.
Men så kom det en dag. Inblandad i alla de där förjävliga dagarna du vägrade lämna mina tankar. Som du inte fanns där längre.
Till en början var det bara kortare stunder. Ni vet precis innan man vaknar ordentligt och man inte riktigt vet vart man är eller vilken sida av sängen man sover på. Några sekunder där på morgonen som fick mig att hoppas att det kanske inte var över för mig ändå.
Sen blev de där mornarna mer som dagar. Jag glömde dig ibland när jag skulle låsa dörren eller solade ansiktet på en lunchrast. Jag glömde dig när jag handlade och när jag åt middag.
Den här texten är till er som inte är där ännu. För er som inte glömt ännu. Inte lyckats släppa.
Fortsätt.
Fortsätt ÄNDÅ.
Trots att allt känns rakt igenom skit och helt jävla helvetes äckligt.
Böj dig ner. Hitta de där tusentals bitarna av dig själv som du tappat någonstans på vägen. Gå i kras också om det behövs. Bryt ihop. Men fortsätt. Kan ni lova mig det? Lova. Så ska du se att hens namn inte kommer vara mer än något du brukade skriva ett hjärta efter i mobilen.
Och fyfan. Hen hade säkert ett jättefult namn så lika bra att ni inte är något längre.
Du förtjänar någon med bättre namn.
