Annons


”Call me Caitlyn”


     

Ni vet när man var liten. Gick hem efter skolan med några kompisar från klassen. Gjorde toastmacka med oboy och satte sig i finsoffan där ni visste att ni inte fick sitta för dina föräldrar men ni gjorde det ändå för TV:n var ju störst där. Såg en film eller tv-show och pekade mot den fyrkantiga skärmen medan hen som alltid hördes lite extra ropade: 

Annons

”Där, det är jag!!”

Kompisen hade pekat ut den du ville vara och helt plötsligt också bestämt att ingen annan fick vara just den så du fick tyst och snällt nöja dig med att vara den där konstiga sidekicken du egentligen inte alls tyckte var du.

Tänk att det är så ute i riktiga livet också. När man inte längre är sju och äter toast framför Totally Spies utan istället är vuxen och sitter i ett rum med massa andra som bara sådär bestämt vem du ska vara. Som om ni sitter där i ett mötesrum och de där på andra sidan bordet i svart kostym och strama slipsar skjuter över en mall till dig om hur du ska vara. Gärna exakt som dem och helst aldrig sticka ut eller ändra dig någonsin. 

Du kollar på mallen där det står att eftersom du har snopp ja då är ju kvinnor din typ och att klä dig eller bete dig som något annat skulle bara vara fel och inte alls så som man vill ha det.

Dina ögon flyter över mallen igen. Det här är ju inte du. Allt som står här – det stämmer ju inte alls överens med dig. Du känner det. Men de där personerna rakt över bordet, de har något i blicken som säger att om du inte följer mallen till punkt och pricka då är du fel och inte alls rätt.

Men saken är ju att det ju visst känns rätt att inte vara som mallen. Då känns det som du.

Idag visades de första bilderna på Caitlyn Jenner (hon har skapat ett nytt Instagramkonto nyss där man kan följa henne under samma namn!), alltså hennes första officiella framträdande som kvinna efter att hon tidigare gått under namnet Bruce Jenner.

Det här känns bara så himla bra. Så himla, himla bra. Att hon vågar skita i mallar och förväntningar och bara är sig själva. På riktig. 

För på något sätt måste vi ju alla bara inse att vi inte ska vara några andra än oss själva. Det ska bara inte vara så. Ingen annan ska någonsin säga vem eller hur du ska vara eller vilken film som är din favorit.

Det är liksom det som är grejen. Det är ju upp till dig.






Laddar