”Jag sitter i trappen upp till mitt rum. Under de tunna strumpbyxorna lyser huden som blivit röd av kylan igenom. Det trycker över hela huvudet och jag tar ett stort långsamt andetag för att lugna ner den hulkande gråten. Jag sitter lutad mot väggen. Fötterna har jag dragit upp nästan till näsan. Stirrar på den lilla maskan i strumpbyxorna som växt under kvällen. Jag drar håret bakom öronen och lägger huvudet mot mina knän. Låter det vila där. Bara finnas där.
Jag stänger ögonen och ser dig. Det är mörkt och svettigt inne i lokalen men det är omöjligt att tappa dig med blicken. Vi står på ett dansgolv. Det är trångt och vi har svårt att stå helt stilla utan att bli knuffade av de som hoppar upp och ner till musiken. Men jag ser dig. Du står där, rakt framför mig. Men du kollar inte på mig.
Du kollar på henne.”
Vi måste prata om en grej. Det här med att det kanske aldrig blir ni. De flesta går nog igenom det någon gång i livet. Det här med att inte vara den rätta för sin rätta. Att bada i känslor och drunkna just för honom. Du vet egentligen inte varför. Ni ligger ibland. Han har vackra ögon och säger att det är ni den här gången. Lovar det och håller om dig och du känner att du aldrig någonsin vill vara någon annanstans.
Sen ser du honom med henne och det hugger i magen som ett spett rakt igenom kroppen. River upp och väller ut. Du känner hur du tappar allt och svävar runt i ovisshet. Försöker få tag på hans famn igen men du seglar bara länge bort. Du ljuger för dig själv. Det betyder ingenting. Mig kan han inte nå. Han skulle aldrig göra så. Du ljuger för dig själv för att rädda dig själv. Grejen är väl att ibland behöver vi kanske inte räddas. Ibland måste man bara ner på den där kalla och gråa botten. Sluta kippa efter andan och våga släppa taget. Börja om. Inte för honom, utan för dig.
Jag har fått otroligt fina mail och kommentarer av er läsare om just sånt här. Hur det påverkat er och vad i helvete man ska göra med alla de där känslorna som svämmar över och finns i varje vaken sekund. Och herregud som jag upplevt det. Känt det ut i fingertopparna och gråtit i trapphus. Vetat att det varit fel – men gjort det ändå. Du är inte den enda som råkat ut för det här. Det är så himla viktigt att förstå. Och absolut inte den sista. Lås inte in dig i tanken av varför just du. Andra har tagit sig ur samma skit, och det kan du också göra. Det enda sättet är nog att bestämma sig för att göra något för sig själv. Skita i andra. Skita i honom. Hamna på botten och börja om. Acceptera att du inte är den rätta för din rätta. Ge dig själv en chans att leva för något annat än hans andetag mot din hals.
Gör det för dig själv.
